[2017-07-03] En exteriör som drar till sig uppmärksamhet på
långt håll och en interiör som skiljer sig avsevärt från de allra
flesta utbildningsmiljöer. Men hur ter sig vardagen på
Arkitekthögskolan för personal och studenter? Aktum bokar in en dag
i huset vid älven och öppnar sinnena för intryck.
Studenten Jesper Haglund visar sin modell för Sara
Thor. Foto: Malin Grönborg
Det är en klar majmorgon och Arkitekthögskolan i Umeå är en stor
kub av ljus och rymd, från hörn till hörn i nästan alla fyra
väderstreck. Ändå är det i byggnadens mörkaste rum som de ungefär
sjuttio förstaårsstudenterna samlas klockan nio.
- Jag tror vi väntar några minuter för att se om det är några av
era kolleger som kommer in lite sent, säger Amalia Katopodis som är
årskursansvarig.
När hon väl sätter igång med sin dragning så låter hon på samma
gång som en vis veteran och som en i gänget av studenter:
- Den kreativa processen är som att hålla på med parkour, guys.
Vi måste hela tiden undvika hinder och hitta sätt att hålla oss i
rörelse. Det är vad arkitektyrket går ut på, att hitta
lösningar.
"Skala är väldigt viktigt"
Lärarlaget sammanstrålar i personalens lunchrum för ett
kort avstämningsmöte. Från vänster Sara Thor, Pablo DeSoto, Amalia
Katapodis och Toms Kokins. Foto: Malin Grönborg
Fyra veckor kvarstår till den utställning som hela läsåret
syftat emot, men ännu är det mycket hårt arbete som återstår.
Amalia Katopodis går igenom de viktiga hållpunkterna i schemat och
manar på sina studenter.
- Vi måste arbeta i rätt skala när vi utvecklar våra idéer, och
zooma in långsamt. Skala är väldigt viktigt. Ett av skälen till att
vi lärare inte vill att ni använder datorer är att datorer lätt får
en att tappa begrepp om skala. Vi måste fatta våra beslut stegvis.
De avvägningar vi gör i skala 1:1000 eller 1:100 är inte samma som
de vi gör i skala 1:50 eller 1:20, säger hon med eftertryck.
På första stolsraden sitter resten av ettans lärarlag uppradade:
Sara Thor, Toms Kokins och gästläraren Pablo DeSoto. Sara Thor
kommer från Göteborg men har jobbat många år i England. I Umeå har
hon tillbringat snart två läsår. En tid hon beskriver som mycket
positiv och konstruktiv till allra största del.
- Vi är runt 20 lärare, men då är det vissa som bara jobbar här
en mindre procent. Sen är det sju-åtta personer i den
tekniska/administrativa personalen. Så det är en ganska liten
institution, säger Sara Thor.
- Vi kan ha max 248 studenter, nu är det något färre som går här
eftersom det inte togs in några nya masterstudenter förra året. Men
vi har ett nytt masterprogram som sätter igång i höst som har fått
ganska mycket internationell uppmärksamhet, säger hon.
Ett enda stort rum
- Det är ju många som kommer hit och säger "wow, vad
coolt!". Fast det har både för- och nackdelar att det är så öppet,
resonerar studenten Linnea Ågren, på bilden tillsammans med
skrivbordsgrannen Stina Nordström.
Foto: Malin Grönborg
Amalia Katopodis dyker ner i schematekniska detaljer i sin
presentation, men vi i reportageteamet smyger oartigt iväg från
samlingssalen.
En våning upp håller tredjeårsstudenterna till. Här har alla
sina arbetsplatser i ett enda stort rum som delats in i mindre ytor
med hjälp av hyllor och rumsavdelare.
Studenten Gustav Söderhult har sjunkit ner med dator och
hörlurar för att se en dokumentärfilm till en historieuppgift.
Foto: Malin Grönborg
- Masterstudenterna sitter bortanför avdelaren där borta och vi
treor sitter i det här L:et, förevisar studenten Stina
Nordström.
- Det är ju många som kommer hit och säger "wow, vad coolt!" Men
det har både för- och nackdelar att det är så öppet. Man hör ju
allt som händer i rummet vilket kan vara störande. Men på många
sätt är det väldigt skönt här också. Det är lite både och,
resonerar Linnea Ågren.
Engelskan dominerar
I personalpentryt sitter IT-teknikern Sven-Erik Hilberer och
ekonomen Margareta Brinkstam och samspråkar över en kopp kaffe. På
svenska, får tilläggas. Ibland kan det gå hela dagar då man inte
pratar något annat än engelska.
- Jag har en bakgrund på Designhögskolan så jag har blivit van
vid att prata engelska. Det är ju väldigt stimulerande på sätt och
vis, säger Sven-Erik Hilberer.
- Det kan vara lite jobbigt med språket när man sitter och har
ett möte om till exempel arbetsmiljöfrågor, det kan vara svårt att
formulera sig och hitta de rätta nyanserna. Men det är något man
vänjer sig vid.
Studenterna Mikael Parkman, Martin Smedsen och Tove
Brunberg vid den stora modellen av stationsområdet i centrala Umeå.
Foto: Malin Grönborg
För ettorna har större delen av vårterminen kretsat kring ett
projekt som utgår från stationsområdet i centrala Umeå,
Järnvägstorget och en yta som omfattar delar av centrum och en bit
av Haga. Studenterna arbetar nu individuellt med tänkta byggnader
som ska passas in i området. Som det signalerades under
morgonsamlingen så är de huvudsakliga redskapen papper och penna.
Knappt en dator så långt ögat kan nå.
Koncentrerat i bubblan
Den avslappnade atmosfären gör det lätt att missa hur hårt och
koncentrerat studenterna på Arkitekthögskolan arbetar. I ett hörn
ser vi en student halvligga i en sittsäck med stora hörlurar på
huvudet och en laptop i knät. När vi bryter in i hans bubbla med en
fråga förstår vi att han tittar på en dokumentärfilm om arkitektur
inför en muntlig presentation. Är man en av sjuttio personer som
delar arbetsrum så får man göra vad som är möjligt för att skärma
av sig.
Sandra Kärnstrand skissar på traditionellt sätt med
penna, papper och linjal. Foto: Malin Grönborg
För Sara Thor handlar resten av dagen om enskilda vägledande
samtal. Hon tittar på den uppnålade bokningslistan för att se
vilken student som står på tur. Det är Julia Herbert, vars
ritningar föreställer ett cirkelrunt hus med platt, växtbeklätt
tak. Byggnaden ska användas för hantverk med växtbaserade material.
Ena våningen är en samlingslokal, den andra en verkstadsdel med ett
långsmalt, krökt växthus integrerat med den böjda fönsterväggen.
Men det är trixigt att få till detaljerna på ritningen av
fönsterpartierna. Alla runda former försvårar.
Byggnad i sammanhang
- Om man vill att det ska vara en rundad profil på fönstret så
skulle jag rita detaljen som att fönstret går ner här, instruerar
Sara Thor och visar med fingret på ritningen.
Julia Herbert visar fler skisser. Förslagen från läraren handlar
mycket om att göra ritningarna så tydliga som möjligt för
betraktaren.
- Det viktiga är att byggnaden inte bara blir sin egen volym
utan att den får ett sammanhang, förklarar Sara Thor.
Julia Herbert nickar instämmande. När tiden är ute sätter hon
sig till rätta och fortsätter rita.
- Det är väldigt enkelt att glömma bort att du som tittar
på ritningen inte vet det jag vet om hur planen ser ut. Det gäller
att kunna nollställa sig själv och titta som om man såg alltihop
för första gången, säger Julia Herbert.
Lunchtid i personalpentryt. Spanske gästläraren Pablo DeSoto
berättar energiskt om sin forskning och om sin väg till Umeå via
Brasilien. Så börjar klockan närma sig ett. Resten av lärarlaget
ansluter för ett kort avstämningsmöte innan de åter sprider ut sig
ut i huset för fler handledande samtal.
"De behandlar oss som vuxna"
Nere i entrén står en flera meter lång skalenlig modell av
stationsområdet i Umeå, en skapelse som ettorna har tagit fram
tillsammans. Några av studenterna tar oss med ner för att titta på
modellen. De berättar hur bygget utgått både från kommunala kartor
och ett omfattande arbete med att mäta och kartlägga den faktiska
stadsmiljön i området.
Tredjeårsstudenten Josefin Antus i handledningssamtal med
lärarna Richard Conway och Sangnam Shirke. Foto: Malin
Grönborg
Jag frågar studenterna om deras bild av pedagogiken och
undervisningen på skolan - lyckas lärarna med uppgiften att
utveckla deras kreativa förmågor på det sätt som avsetts?
- Lärarna är en del av det, de styr skeppet på ett vis. Men vi
studenter får mycket inspiration av varandra. Det händer saker
överallt som ger kunskap, säger Martin Smedsén.
Johan Vonkavaara håller med mig om att avståndet mellan
studenter och lärare är kort, men anser inte att dynamiken blir
gränslös på ett negativt sätt.
- Det är det lite det som är så fantastiskt med utbildningen,
att de behandlar oss som vuxna människor. Det här yrket handlar ju
mycket om att hitta lösningar och nya sätt att göra saker. Om vi
bara hade en massa traditionella lektioner hela tiden så skulle vi
inte få utrymme att komma in i det här tänket.
I lärarnas öppna kontorslandskap råder lugnet. Bara en person
sitter vid sitt skrivbord och arbetar. Det är Carla Collevecchio,
årskursansvarig för andraårsstudenterna, som har lite välbehövlig
kontorstid.
- På sistone har jag arbetat med studenter hela tiden, delat ut
uppgifter eller haft vägledning eller gruppdiskussioner. Här sitter
jag ungefär en dag i veckan.
I närmare tio år har hon arbetat parallellt som arkitekt och som
lärare på Venezuelas Centraluniversitet. I Umeå har hon och maken
bott i snart ett och ett halvt år.
- Det här är en mycket mindre skola än den jag tidigare arbetat
på. Det känns roligt att kunna bidra till helheten på ett tydligare
sätt.
På väggen vid Carla Collevecchios arbetsplats hänger ett
flygfoto av den norska ön Traena som är spelplatsen för
andraårsstudenternas stora gemensamma projekt.
- Tillsammans med befolkningen på ön har vi en Facebookgrupp.
Studenterna kan ställa frågor om vad som finns på en viss liten yta
av ön, och folk där börjar genast skicka bilder och kartor och
teckningar.
Nära studenterna
Jag ställer en sista fråga till Sara Thor innan jag lämnar
huset: Vad är det som får mig att uppleva Arkitekthögskolan som en
så harmonisk och trygg miljö?
-Vi jobbar ju väldigt nära studenterna och vill att de ska känna
att de kan komma till oss. Där hjälper också byggnaden till, att
det är väldigt öppet, funderar hon.
- Från ettan handlar det mycket om hur studenterna
upplever sin egen miljö på skolan. Om vikten av att respektera
varandra, och att utbildningen inte är någon tävling. Man vinner
mycket mer på att samarbeta. Och det tror jag att man bygger upp
genom att vi som lärare visar respekt för studenterna. För att
bygga upp det här behöver lärare visa respekt för varandra och
gemensamt på skolan. Vi är inte här för att döma eller kritisera
utan för att hjälpa, som ett team, att bygga tillsammans, säger
Sara Thor.
Läs mer om Arkitektprogrammet
Läs mer om Masterprogrammet i arkitektur och
stadsbyggnad
Text: Jonas Lidström
Foto: Malin Grönborg
På väggen vid läraren Carla Collevecchios arbetsplats syns ett
flygfoto av den norska ön Traena som är spelplatsen för
andraårsstudenternas gemensamma projekt. Foto: Malin Grönborg
Redaktör:
Ingrid Söderbergh
Länk till artikel:
http://www.teknat.umu.se/pressinformation/nyhetsvisning/valkommen-till-arkitekthogskolan.cid283971
